Panta Rei

Förra gången fick jag några skeptiska och ifrågasättande kommentarer på "Konsten mot makten", vad hade det med konst att göra, och var det inte Gallagher som hade "jantestenen i byxfickan" eller var det inte Gallagher som var ohyfsad, samt var det inte så att de bara skämtade med varandra och att Barnevik tog det fint och mest var road? Alla kommentarerna kom inte igenom på bloggen, men jag fick dem på andra sätt. Det kan vara så som ni alla säger, det är det nog.

Visst. Men med konst menar jag just att riva konvenansen (med en god poäng), som Vilks filmvisningar t.ex. där folk blir så arga att de river stället. Om man med konst menar något vackert och välgjort, så är det mer konsthantverk som jag ser det. Konst är ofta utmanande och bråkigt. Det som ställdes på sin spets i Skavlan var "förnuftet" mot det irrationella och på ett sätt "det som är": T.ex. lojala fotbollsupportrar som helt ignorerar alla argument för att erkänna ett annat lag, som t.ex. Manchester United för att de gör många mål. Världen är inte rationell. Det visade Gallagher.

Inte heller politiken är så särskilt rationell idag. Jag vet inte hur jag ska göra Folkpartist som jag är. På senaste så har man ju drivit igenom att LAS ska bort som den är utformad idag och utgå från "kompetens" istället i turordningen när personal måste gå. Detta samtidigt med att ingångslönerna för ungdomar ska sänkas. Undrar hur arbetsgivarna tänker då? Jag ser framför mig en massa gamlingar på arbetsförmedlingen. Dessutom ska ju pensionsåldern höjas...

Sammantaget har man på detta sätt utformat ett recept för verklig fastlåsning i "utanförskap" för alla de äldre som skyddas av nuvarande LAS när arbetsgivaren ser chansen att byta ut sitt stall mot yngre och billigare arbetskraft.

"Man nämner kompetens för att slippa definiera hur urvalet skett." , så säger man på "tankesmedjan liberalerna" i en kritisk artikel i frågan om styrelsekvotering. Ändå vill man nu i vårt liberala parti, Folkpartiet, införa just kompetens i stället för anställningsår som kriterium för vem som ska gå när arbetsgivare vill minska antalet anställda. Detta alltså trots att man inser att begreppet är så halt och tänjbart att man kan definiera det lite hur som helst, vilket man också tacksamt kommer att göra, naturligtvis.

T.o.m. Moderaterna förstår att detta inte kommer att göra partiet populärt, och i detta fallet rätt så, eftersom det inte kommer att gynna samhället i fråga om innehåll och mening, utan endast "öka rörligheten" -något som tydligen vissa menar är gott i sig. För egen del så vill jag minska rörligheten och skapa stabilitet och trygghet istället, men kanske jag måste ändra mig.

Politik kan ju inte endast handla om att göra det bättre för företagare, det måste slutligen handla om samhällets människovänlighet och miljövänlighet, livskvalitén för människor, djur och natur, men utan att för den skull vara styrt i detalj av politiker med vidlyftiga "visioner". Jag får hålla med Reinfeldt där: Visioner är farliga saker. "Hitler had a vision".

På vilket sätt verkligheten är irrationell lär man sig genom livserfarenhet; det går inte att tänka ut. Plötsligt står man där en dag och inga argument biter. Det kan hända att man har rätt, men det spelar ingen roll, den andre tänker helt enkelt inte ge sig. Så är det ju nu med Folkpartiets vägval i LAS-frågan, som jag ser det. Ett stort "stumblingblock" för mej. Hur ska jag ställa mig?
Jag håller inte med. Det enda jag verkar kunna göra är då underligt nog att köpa in mej på ett ännu större liberalt paket; att acceptera EMU och att vi blir helt integrerade: Att EU blir en federation.
'
Varför? För att då kan jag enklare dra härifrån till t.ex. Grekland och starta ett nytt liv. För här vill jag knappast hänga när de som liksom jag i 55+ börjar bli ifrågasatta på jobbet och inte vågar säga sin mening eftersom konkurrensen om jobben plötsligt blivit massiv. Bättre då med åtminstone bra väder. Säkert kommer många svenskar att resonera på samma sätt. - Sverige? What the heck?