Ja, flera reaktioner blev det på det förra inlägget, och jag förstår att det inte går att framstå som en reaktionär som är efter sin tid. Och folk undrar hur det kan komma sig att liberalerna är de som är inne på flest och tuffast regler och vill ha disciplin och förstatligande osv.
Att vara liberal innebär inte att man inte försöker använda kunskaper för att nå bästa möjliga samhällsmål. Är det risk för översvämning så bygger man fördämningar.
När det gäller skolan, så måste man nog läsa in en hel del värme och att man bryr sig i de olika förslag som kommer.
Hela nationen måste på något sätt ryckas upp om vi ska bibehålla vår välfärd. Vi måste lyfta alla elevers förmågor och kunnande ett steg. Hur ska det gå till?
Först måste vi veta vad vi menar med kunskap. Vi ska ju målstyra skolan mot kunskapsutveckling. Kunskap låter som vissa faktabitar som samlats på hög, som man kan spotta fram på ett prov, men kunskapsbegreppet är och ska vara mycket större än så. Det ska syfta mot hela människans utveckling.
Därför vill jag också kalla den typ av mål som finns i läroplanen för kunskapsmål. Men om vi ser det så, så måste troligen läroplanen utvecklas, på samma sätt som kursplanerna utvecklas just nu.
Man måste kanske förklara bakgrunden till varför det står olika saker som t.ex. att ”Läraren skall utgå från att eleven kan och vill ta personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan”. Och man måste kanske även korrelera detta med olika sorters bedömning och därefter åtgärder, så som man gör med kursplanernas mål.
Man kan t.ex. förklara att ett utbildningsmål är att eleven ska bli ”kunskapande”, snarare än att kunna ett visst årtal utantill, och så kan man bedöma exempelvis att en elev inte klarar detta så bra. Då så. Vilka åtgärder ska då sättas in? Kanske eleven ska ha en ”handledare” som bit för bit hjälper honom/ henne med de första stegen mot att själv ta ansvar?
Ett professionalistiskt lärarlag, dvs som kompetensutvecklar sig och samarbetar kontinuerligt runt elevernas utveckling, skulle kunna vara en garant för att eleverna lär sig mer och att de lär sig rätt saker, blir rätt bedömda och får rätt stöd..
Men, för elevens hela utveckling kommer bitar som hälsa, social träning, ansvarstagande - också gentemot andra, att kunna anstränga sig, att ta olika roller, kunna samverka, bekantskap med och engagemang för miljö och natur, lära sig om demokrati och livskunskap osv. dessa kommer in och skulle behöva plats i utbildningen.
Så hur ska vi få in detta i trängseln av ämnen som menar sig vara nödvändiga? Det närmaste jag kommer det förut obligatoriska året i ”lumpen” som nu alltså har försvunnit, är att vi måste göra fler gemensamma projekt i skolan. Jag tror också att det skulle öka trivseln och den personliga växten, vilket skulle återspeglas i att det går bättre på lektionerna, att fler skulle känna varandra och samverka.
Här kommer några förslag:
Fler välplanerade friluftsdagar, med ämnen integrerade (t.ex. naturkunskap, idrott, svenska, samhällskunskap, eller varför inte engelska eller matte? ) Uppgifter ska då göras i grupper för samverkan, ansvar, gemensam ansträngning, social utveckling.
Ett pågående praktiskt byggnadsprojekt, för slöjd- och hantverksintelligensen,
med ”trossen”; matlagning på plats, t.ex. Men även matematik, teknik, design, verktygskunskap etc kan komma in med moment och även här samverkan i planering och utförande, att lära sig arbeta, samarbeta, konstruera, använda och söka kunskap.
Ja så kan kanske en positiv version av hur jag menade med det förra inlägget se ut, men skolan behandlas inte på en A4-sida, utan är ett jättelikt område att studera.
Viktigast är varje enskild elevs utveckling, för sig själv och för samhället. Vi kan inte bara låta trögheten styra utan måste engagera oss, Allt är en utveckling, vi måste börja någonstans och inte vara rädda att diskutera denna fråga.
Bernt Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar